Jag är pånyttfödd. En vecka varav 4 dygn i solo, dvs. själv i en mindre cirkel, utan mat, utan sällskap. Bara jag och naturen, mina tankar och närvaron. Inte så mycket annat att göra. Hämtade mitt vatten från, och badade i, den iskalla fjällbäcken, som såg ut som något från Sagan om ringen. Och utsikten, oh my god. Jag har rest mycket i mina dagar, och sett många vackra vyer. Detta var något utöver det ordinära. Valde en blåsig plats på en bergskam med utsikt över en vidsträckt dal med tre glittrande sjöar, snöbetäckta fjälltoppar i öster, i söder och Norges majestätiska fjällkedja i väster. Fjällvädrets uppfriskande nyckfullhet och solens resa över himlavalvet. Solnedgångar att dö för. Dagarna och minnena flyter ihop. Vid ett tillfälle, efter årtiondets hagelstorm där jag ligger ensam i tältet och undrar om det ska blåsa sönder, spricker himlen så smått upp och jag möts av regnbågen på ena sidan av dalen och solens strålar som skär ner genom molnen på andra sidan, som i en katedral. Det är svårt att inte bli ödmjuk vid ett sådant tillfälle. Eller när helikoptern, det första jag ser från civilisationen på tre dagar, flyger rakt över mitt huvud och försvinner västerut, och jag bryter ihop i tårar och tacksamhet för att jag är en del av något större än mig själv. Och sen skrattar högt inför min egen begynnande galenskap.

Jag bär med mig många vackra ögonblick. Det viktigaste är dock vad jag tar med mig framåt. Känner först och främst ett mycket starkare band till och ödmjukhet inför naturen än tidigare. Jag antar att det är vad som händer när det inte finns så mycket annat att göra än att studera en humla i en timme. Eller när jag står i full mundering i hällregn och blickar ut över åskvädret och blixtrarna på andra fjälltoppen. För det andra inser jag att jag gjort en enorm resa de senaste åren, och jag känner mig mer grundad än någonsin. Upplever en stark tillit till livet och till mig själv, bortom de yttre symboler för framgång som vi ofta omger oss med. Inser hur viktigt det är att agera med intention och eftertänksamhet, inte reaktivt och av slentrian. Bär också på en väldigt djup närvarokänsla. Blir lätt tårögd inför det vackra, ett musikstycke kan få mig att helt släppa det jag gör och stanna upp som i trans i flera minuter. Inser att livet är ett mysterium, och jag har bara nu att leva det till fullo. Ödmjukhet och närvaro, vänner. Det är fina ord.Ville bara förmedla en liten glimt, hoppas det gav något. Rekommenderar alla att göra detta. Naturakademin Learning Lab anordnar nästa i höst, i skärgården, för den som vill.

Two days ago I met with one of the participants from our recent Archipelago Quest. She is a member of the executive team that we together with Naturakademin Learning Lab brought to the far-out skerries of the Stockholm Archipelago. I asked her what she thought about our exercise. Well, she said, some of us were a bit skeptic before we went out. However, that changed during the preparations, and we all thought it was great!  Let´s start at the beginning. The CEO of a super successful company called us during early spring. She wanted to, as she expressed it, develop the executive team even further. They were already doing things right, processes working well, clients very satisfied and employees happy. “There is still some potential in finding a common courage, based on a common holistic view. If we reach that level, we will be able to secure our fulfillment of the vision over time, despite fast changes in our environment”.

The CEO, who is a brave, dynamic and very bright person, was challenged by the somewhat different format that we presented. Challenged in a positive way. She could soon see that our approach was different from traditional workshops, both in terms of format and in terms of potential impact. The decision was made and the team received brief information. We emphasized the potential outcome of the Quest and on the setting in beautiful nature, a rare opportunity for deep reflection on the most important questions and issues.  Already during preparations the evening before the Quest, we could see that the team members actively sought to follow and to understand the information, tools, and exercises. Even the silence was welcomed. After the Quest, it was a great joy to gather all members of the team from their individual skerries. Big smiles on quiet faces.  The team has gathered after the Quest to secure all new perspectives on the corporate issues. There was the concrete plan on how to continue.

Jag deltog i en Nature Quest både av personliga och av professionella skäl. Efter att ha deltagit i en kortare Quest tillsammans med John P Milton och Göran Gennvi för flera år sedan har jag hela tiden vetat att jag vill göra det igen. Att få möjligheten att skapa en egen Quest, med bästa möjliga guidning med utan att behöva ta till sig ett färdigt koncept, är en unik möjlighet. För mig handlar det om att bättre förstå hur man genom närvaro och avslappning kommer närmare sig själv och omgivningen, och hur tankar och beslut kan bli klarare. Den nära kontakten med naturen är avgörande för att detta ska ske. Jag tycker Nature Quest har gett nya perspektiv på såväl små som stora saker. Jag märkte av en ökad uppmärksamhet när jag kom tillbaka till vardagen. I mitt arbete med ledare i näringslivet kommer jag att ha stor glädje av nya tankar. Jag kommer också föreslå ett par av dem att själva delta i en kommande Nature Quest eller motsvarande.

Inte kunde jag ana att helt solokvist med ett tält, en renfäll, vatten, citroner och lite cayennepeppar, skulle bli några av mina viktigaste dagar i livet. Den starka upplevelsen av hur en känsla av Ensamhet förvandlas till en helt överväldigande upplevelse av Enhet blev så avgörande att jag nu definierar mitt liv som ett ”före” och ett ”efter” Solon. När jag tillät den vilda fjällvärlden att hänföra mig, att föra mig bort från vardagens tankesplittring, uppstod två möten. Det första mötet var med vår fantastiska planet och hela himlavalvet därtill. Ett möte som plötsligt löstes upp med känslan av att jag var ju också detta. Begreppen ”ut i naturen”, ”vi måste vara rädda om naturen” kändes plötsligt märkliga – jag är ju detta. Det andra mötet var mötet med mitt inre. Mina tankar visade sig genereras ur föreställningar och gamla mönster. Detta kunde i ”tystnaden” träda fram i ljuset på den lilla bergsplatå där jag slagit läger med dag och natt, fåglar och renar, bäckar och stenar. Identifieringen med mitt inre släppte och jag såg varigenom jag filtrerade verkligheten. Naturens kärlekskraft var tvingande. Känslan av gränslös frihet och tillit infann sig. I år är det minsann dags för nästa Nature Quest. Jag längtar…

De tre dagarnas Solo var en av de mest kraftfulla verktygen för personlig utveckling jag kommit i kontakt med. När vi lämnar våra liv och distraktionerna bakom oss och ensamma ger oss ut i det vilda för att möta det som ligger framför oss händer något. Vi börjar se oss själva och de tankar och mönster som sällan kommer till ytan. De insikter som kommer under en solo är inte kognitiva, de är känslomässiga och därför mycket mer kraftfulla när det kommer till beteendeförändring. Upplevelsen är svår att sätta ord på, den måste delas och kännas, men jag lovar dig; den var av ett livsavgörande slag.